Lars, Jag sitter här och lyssnar på ”Somethin´ else” och funderar på rum. Ett vanligt vardagsrum kan förvandlas till klubb, kammarmusiksal, scen, arena, konsertsal eller vilket landskap jag vill. Det här vardagsrummet är nu ombyggt. I kvadratmeter, takhöjd, möblering är det precis samma rum, men klubben är tätare, kammarmusiksalen intimare, scenen omslutande, arenan större, landskapet storslaget. Hemligheten till förvandlingen av är ett par högtalare. Fysiskt tar de inte mycket mer plats, men effekten på lyssningsrummet är stor. Det är svårt att veta hur mycket ett fysiskt rum tål av effekt, högtalarstorlek och frekvensomfång, men här har vi haft tur. Så fort de kom på rätt höjd och fick lite utrymme omkring sig så skapade de magiska ljudrum för vilken typ av musik vi än utsatte dem för. Det är tydligt att de behöver luft omkring sig. Rätt eller fel, men jag tänker på dem som ett akustiskt stränginstrument, en akustisk gitarr, fiol, kontrabas… med väggar som vibrerande membran. När jag lägger fingrarna på de här monitorerna vibrerar de med frekvenserna i musiken. För mitt öra spelar de öppnare och mer distinkt över hela registret när jag låter dem stå fria med luft över, under, bakåt och åt sidorna. Just nu står de på enkla öppna trästativ med rikligt med dämpningsmaterial på stödpunkterna så att de också får distans. Sedan har de en egenhet (till): bi-wiring, två par ingångar för kablarna. Har ingen aning om skälet till det.  Nu har vi provat att sätta kablarna i nedre ingångarna (bra) och i de övre (bättre, öppnare). Paren är förbundna med bleck. Om man ersätter dem med kablar, jumpers, blir man rikligt belönad, tro det eller ej.

Det finns gott om recensioner av de här högtalarna, där kritiska synpunkter handlar om sådant som kraft, skala och begränsningar i basregistret. (se t ex http://www.stereophile.com/content/harbeth-super-hl5plus-loudspeaker#UjvYkFPeOt02meFH.97 ) Men jisses så de kan återge musik!

/ Kontra

Share Button
 

Lars, Hur låter en cymbal? Egentligen? Beror på vad det är för cymbal förstås. Vem som trakterar den, förstås. Hur den trakteras, förstås. Och så är det då det där med återgivningen. Från inspelningen över hela kedjan av bearbetning till någon slags medial produkt till mitt rum där jag sitter med apparater som ska ge mig illusionen att jag är där när trumstocken träffar cymbalen. När jag blundar vill jag se i 3-D och jag vill uppleva prickningen av cymbalen i sitt sammanhang i ljudbilden, i musiken. Jag vill uppleva musiken och ögonblicket. Finns mycket att säga om det, och om riskerna i att jaga denna heliga graal (hemska historier). Men då glömmer man glädjen och rent av lyckan när man får höra bra musik återgivet så att man bara ler stillsamt, skrattar ohämmat och gråter av glädje och rörelse. Små ögonblick.

Vid senaste lyssningsfesten hemma tog Gråben resolut tag i högtalarna och gemensamt flyttade vi ut dem längre från väggen och vinklade in dem. Du vet precis som det står i varje ABC-guide om högtalarplacering – råd jag läst men inte följt. Efter den kvällens upplevelse gjorde jag ytterligare justeringar enligt regelboken och la in ”I Took Up the Runes” (Jan Garbarek), en av hans plattor med kropp, kraft, nerv och ett storslaget fjällandskap att förlora sig i. Ántte Áilu Gaups sång fick mig att se syner. Det blev en ny upplevelse av musik jag hört många gånger. Ett fånigt lyckligt leende för att högtalarna fått ny placering!? Nej, jag driver inte med dig.

Cymbalen då? Jo, så här var det. Du och jag var hemma hos Mr. Lister. Ett hem med en skivsamling av jazz, blues och rock på CD och vinyl som gjorde mig mållös omväxlande med att jag fånigt utbrast ”å har du den!?” till ”oj vad är det för något!?”. Apparaterna dominerar rummet på ett inbjudande sätt, som säger de ”kom, slå dig ner och låt dig förtrollas”. Vi fick höra massor av bra musik på vinyl, från det brötigast brutala till det skiraste vackra och jag log, rördes och njöt (har antecknat några nya ”vill-ha-skivor”). Så kom kvällens gåta, ”vad gör en sladd mellan skivspelare och riaa-steg?”. Testskivan var utsedd, ”Time out”, Dave Brubeck Quartet. En platta jag är lycklig ägare till tack vara Lilla Trafon! Vi spelade första sidan, från ”Blue Rondo a la Turk till ”Take Five”, Paul Desmonds komposition. Det här är musik som utgavs 1959, en av markörerna där jazzen lämnade grundbeatet i 4-4 för 9/8-dels swing. Vit, intellektuell, matematiskt komponerad lättsmält jazz, bara för uppvisning – kan man tycka. Skön swing där man bara flyter med i ”easy listening” (för att citera Paul Desmonds platta) och samtidigt utmanande både rytmiskt och harmoniskt. Om man nu bryr sig om sånt. Istället bara njöt vi och spelade.

Cymbalslagen kommer som rytmiska markeringar mot pianots figur (undrar vad han spelar på Brubeck, det är fin klang) och Joe Morello prickar klockan på cymbalen så den klingar ut. Dags för byte av sladd, det hade Mr. Lister gjort förr, det gick på ett kick, och så väntade vi någon minut tills riaa-steget kommit igång igen. Samma skivsida igen. Det började med att jag inte kände igen pianot. Flygeln förvandlades till ett litet piano. Cymbalen förvandlades till en metallbit utan klang. Musikerna försvann en bit bort från oss och musiken tappade i dynamik. Ingen av oss sa något förrän in på ”Take Five”, vad jag minns. Vi var nog rätt tagna både du och jag. Efter hand vande jag mig vid den nya ljudbilden. Så här låter det nog om rätt mycket som spelades in på den tiden tänkte jag. Uttrycket finns ju där, detaljerna finns ju där, klang och sådant får man väl bara i nyare inspelningar. Tänkte jag bedrägligt. Man vänjer sig. Det är något som är säkert. Kontrasten här var tydlig. En sladd gör skillnad. Och en cymbal kan klinga vackert som en klocka, även när den är inspelad 1959.

/ Kontra

Share Button
 

Lars,

Jag har fortsatt att plocka lite med dämpningsmaterial. Under de tre fötterna till skivspelaren ligger nu bitar av sorbothane som isolerar från den tunna bärande skivan i hyllan. Knackar jag på skivan tar pickupen nu inte upp något ljud, så jag är nöjd tills vidare.  Så kommer turen till högtalarstativen. De är från kanademsiska SoundFoundation. Öppna, lätta, smäckra konstruktioner, måttanpassade till Harbeth 30.1 så att de står på en öppen ram med där jag lagt tre av medföljande kuddar i polymermaterial. Högtalaren är ju ”lossy” i sin konstruktion, och stativen tänker jag ska låta den ”svänga”. De är alltså raka motsatsen till alla tunga, ”döda” isolerande konstruktioner jag sett. Jag har hört 30.1 spela på andra stativ, som Sound Anchor, men inte prövat hemma. Det är alltså omöjligt för mig ha någon uppfattning om vad som låter bäst. Många har sagt att jag borde fylla stativen med någon ballast för att få dem stumma,vilket är en möjlighet. Ännu har jag inte gjort det utan behållit dem ihåliga (det hörs när man knackar på dem). Stativen vilar på spikes. Vad gör man med spikes? De gör illa åt golv. Hos mig ett furugolv, fullt av märken. Men ändå. Man kan sätta dem på enkronor eller gamla kopparmynt. Det gjorde jag, men var inte nöjd. Plockade jag bort mynten fick jag mer energi i ljudet, och upplevde en starkare botten. Men spikes och furugolv är ingen bra kombination och jag tyckte dessutom det var något som inte stämde ljudmässigt. Handlade det om precision och öppenhet? Jag letade och funderade på vad jag skulle lägga för något under stativen. En kväll i butiken presenterade du en liten kartong framför mig och sa, ”testa det här”. Den lilla kartingen kändess tung. När jag öppande den hittade jag åtta runda blänkande plattor i fem olika tjocka skikt. På dem står Rogoz Audio. (Jag lär mig sedan att det är Rogoz Audio ”anti-vibration bases BW40MKII”). Jag tog hem och tänkte att det är synd lägga så vackra saker under mina spikes, är det verkligen meningen? Furugolvet tackar mig, tänkte jag. Hur kan jag beskriva det som hände? Högtalarna fick kontroll. Det blev en klippfast precis bas. Musiken fick mer energi, den omslutande bubblan av ljud var större, närvarokänslan ännu mer påtaglig, mina öron hörde mer i tre dimensioner. Efter att ha spelat stråkkvartetter, orkesterverk, fado, visa, elektriska stråkar, tunga och ilsnabba elektriska och akustiska basar (Palle Danielsson, Lasse Lundstörm och Lars Danielsen), moderna klassisk jazz, gammal rock, progressive, fusion, världsmusik, pop… så tänkte jag att det här är säkert som jag inbillar mig. Jag har plockat in en ny komponent och jag vill så gärna att det ska låta bättre. Jag tar bort dem igen. Den där förtrollningen försvann. Satte dit dem igen och tänkte att jag måste få hit några som lyssnat tidigare på anläggningen och som kanska kan ha en uppfattning. Det har jag nu gjort.Det vill säga, jag använde det inte ens som en förevändning, det var en inbjudan till en ”vanlig spelning”. Jag har haft ett par fantastiskt trevliga kvällar tillsamans med musikälskare, där någon hörde anläggningen för första gången. Några hade hört den utan och någon med dämpfötter under apparaterna. Vi roade oss med musik av instrument och röster i en  varierad kompott. Vi hade kul.  Resultat? Jag är säker. Det är inte inbillning. Dessa ”antivibration bases” ligger kvar under stativen och där gör de god nytta. Och jag är fortfarande nyfiken på vad mer som går att locka ur de här Harbeth 30.1.

/ Kontra

Share Button
 

Lars, jag sitter här och funderar på det här med att dämpa och att öppna. Har lyssnat på stråkkvartetter och Alfie på CD, Broken Social Scene, lullaby and the Ceaseless Roar (Robert Plant) och just nu L.A. Women (Doors)på vinyl. Nej, en sida på 45 varv tar slut efter två låtar, så efter ”Rider’s in the storm” blir det en lp med Pavement. De här 30.1:orna framför mig presenterar allt med en ny lätthet och öppenhet. Så jag blandar musik i ren glädje.  Skälet till att högtalarna andas friare är… dämpning. Inga nya apparater. Inga nya sladdar. För ögat är består förändringen i att apparaterna lyfts några centimeter ovan underlaget (och underlaget är fortfarande en enkel hylla). Det ser ut som förstärkare och  står på brofundament eller kolonner av metall, med tre par armar där varje par är förbundna med svart band. Gummiband…  Tittar man närmare finns det en text: ”feets of silence”, Solid tech. Phono-försteget (Quad twenty four P) står på brofundament med större omkrets, en enklare version av Solid techs konstruktioner. Jag har tidigare använt dämpkuddar till min bashögtalare och till golvhögtalare så jag anade nog vad sådana här dämpfötter kan göra, speciellt på ett mindre robust underlag. Men det är bara att erkänna: det här var jag inte beredd på. Jag började med förstärkaren och när jag slog på strömmen var den knäpp tyst i stället för att ge ifrån sig ett lågt vibrato. Musiken på CD var öppnare, fick större klang, hade större scen (eller bubbla), mer precision över hela registret. Det är som den där förstärkaren plötsligt befriats från något som hindrat den från att leverera. Fortsatte i ren glädje med att ge CD-spelaren samma fötter och det blev definitivt inte sämre. Till min lycka hade jag också fått låna de enklare fötterna som jag så satte under Quad-en. Och nu sitter jag med ett lyckligt leende och lyssnar på vinyl. Tänker fortsätta ha svävande, fria apparater när de får högtalarna presentera ett sådant öppet och fritt flöde av musik. Dämpfötter? Befriande fötter är de.

/ Kontra

Share Button
 

Rörande musik och gott sällskap…

Fredag kväll. Det är efter butiksstängning och fem personer har  planerat och spontant lyckats hitta sig hem till mig för enkelt  käk, lyssning och prat. Logistiken är lysande. F har hämtat  pizzorna, ölbacken är inburen och förstärkare står på uppvärmning.  Det är mycket enkelt. Det är vinyl som gäller för kvällen och under  en handduk (!) döljer sig två phono-förstärkare, ett och två.  Stämningen är hög, alla är fredagsuppspelta och replikerna är  snabba och skarpa, här är människor som tycker olika om det mesta  och som trivs tillsammans. När den värsta hungern stillats blir det  en diskussion om hur man lyssnar på anläggningar. En säger att man  måste använda inspelningar man är bekant med, bara på det sättet  kan man avgöra styrkor och svagheter. En annan säger bestämt att  det inte spelar någon roll om man hört inspelningen tidigare, man  uppfattar ändå anläggningens egenskaper. Och så utbryter en ny vild  diskussion. Vid det laget tänkte jag det var dags att göra klart  proceduren för kvällen. Vi börjar med att bestämma en skiva och  enas om en som ”alla” har hört och ”alla” har hemma, Paul Simon,  Graceland, sida 1. Lyssningen börjar med phono-försteg ett  inkopplat. Därefter paus femton minuter (inte för att vila öronen,  det är aldrig tyst i det här gänget), för omkoppling och  uppvärmning av förstärkare. Alla är med på reglerna och leken börjar.

Det blir en del kubbning om platserna i hörnsoffan, F och Biff  vinner platserna i sweetspot, Schatten hamnar närmare vänster  högtalare och på långsidan vid vänster kanal Storhövdingen. R och  undertecknad hamnar i stolar med våra högeröron vända mot höger  högtalare. Jag är lite imponerad över att ingen fäller nedsättande  kommentarer över den på alla sätt vansinniga konstruktionen med  skivspelaren på en utdragbar hylla. Däremot frågor om det lämpliga  i att lägga handdukar över förstärkare. Jag får försäkra att den  inte äventyrar kylningen. Jag drar ut hyllan och sätter ner nålen.  Det är en platta alla tycker om. Fötter som rör sig i takt, ögon  som sluts, blickar som försvinner i fjärran, en soffa som rör sig i  rytmerna, ingen pizza-koma här inte. Vi spelar hela första sidan  (trodde aldrig vi skulle ha tålamod till det). Jag trycker på mute- knappen och lyfter nålen. Förtrollningen bryts. Dags för byte till  försteg två. Resten försvinner ut i köket. F har ett osvikligt  lockbete för alla utom en. Han ber om glas och trollar fram en Caol  Ila. Biff hittar annat att dricka. Jag tänker det är lugnt, ingen  är intresserad av lyssning längre. Men det dröjer inte många  minuter förrän någon börjar hojta om förstärkarna inte är klara ännu.

Lyssning två. Nu är det spänd uppmärksamhet. Fötterna rör sig inte  lika ivrigt. Det är som alla registrerar en skillnad och letar  efter vad. Det räcker med ett spår, The Boy in the bubble, för  Schatten, medan Storhövdingen vill ha ett spår till med de mäktiga  rösterna på Gumboots. Sedan trycker jag på mute och väntar spänt.  Schatten börjar med en imponerande precis beskrivning av sina  intryck som handlar om att nummer ett har mer attack, är öppnare  och mer diskant som tenderar styra över så ”s” låter skarpt. Nummer  två i sin tur har mer botten, är lite långsammare, inte samma driv,  och lite mer avplanad diskant som tenderar bli instängd. Vi går  bordet runt. Alla håller med om iakttagelserna om bas och diskant,  men vi har delade meningar resten, vad som låter mest öppet och  detaljerat, om rymd , rum och musikalitet. Jag upplever att jag har  ett större rum och mer detaljer i nummer två.

Dags att lyfta på handduken. Fram träder två på alla sätt olika  phono-förstärkare. Nummer ett är ifi iPhono, en liten elegant sak  som jag kan hålla i handflatan, och nummer två är Quad Twenty Four  P, ett rörförsteg i Quads Classic-serie som ser ut som och känns  som ett bygge från femtiotalet. Nu händer det saker. Ifi iPhono har  mängder av inställningsmöjligheter och frågan är om jag lyckats få  rätt på dem. Det hade jag inte. Pickup på skivspelaren är en Benz  Ace, en MC-pickup med ”high output”. Schatten ställer snabbt om  känsligheten och vi bestämmer att använda MM-ingången, precis som  manualen för Quad säger och som jag ställt in på den. Nu går det  undan med omkoppling. Vi snurrar igång The Boy in the Bubble igen  och nu fanns inga skarpa ”s”, det är öppet och rytmiskt och kul.  Tillbaka till Quad igen och vi har fortfarande delade meningar om  vilket som låter bäst, antagligen en smaksak som Schatten formulerade  det. Vi är överens om att de skiljer sig åt, båda låter bra, vi  gissar att det dröjer innan man blir lyssningstrött med Quad- förstärkaren, men vi är inte eniga om vilken som låter bäst. Men,  sa Biff, det här är en 80-talsmixning. Vi borde pröva någon annan  skiva med annan typ av musik och annan mixning. Lysande idé! Jag  nappar snabbt åt mig Knopflers Privateering, som F lånat hem ett  tag och blivit så förtjust i att han skaffat ett eget exemplar av.  Nu Schatten, kläcker jag ur mig, ska du få avgöra ljudbild på basis  av en skiva du aldrig hört förr. Det blir inga protester utan vi  gör en ny runda med Privateering på tallriken. Efter en runda finns  ingen tvekan längre: Quad ger mer botten, dynamik och precision,  fint mellanregister och en skön detaljerad diskant. Ljudet kommer  ut i rummet framför högtalarna och Storhövdingen konstaterar nöjt  att det är varmt och musikaliskt.

Vi konstaterar att ifi iPhono är en imponerande liten sak. Den  kräver en del kunnande för att ställa in – Tack Schatten, du visade  vad den har för potential! Vinnaren för kvällen blir i alla fall en  begagnad Quad Twenty Four P som får sitta kvar i anläggningen. Vi  sitter en bra stund och njuter musik, pratar gitarrer, förstärkare  och skivor och allt möjligt och mår gott. När det är dags gå säger  Schatten att nu låter det riktigt bra, faktiskt… När alla gått  drar jag fram fler plattor och njuter in på småtimmarna. Det är som  att upptäcka skivorna på nytt.

Efter den här lyssningen har jag fått hjälp hitta en nätkabel. Och?  Den gjorde god skillnad, tro det eller ej.

 

/ Kontra

 

Apparater och kablar:

Förstärkare: Rega Elicit

Högtalare: Harbeth 30.1

Skivspelare: Rega P3, moddad med bl.a. motvikter, Furutech  internkablage, pickup Benz Ace MC (moddad av förste ägaren Hifi- Mike – Tack!)

Phono-försteg: ifi iPhono respektive Quad Twenty Four P

Kablage: Supra Sword signal- och högtalarkabel.

Nätkabel: Supra Lorad block. Supra kabel till Rega Elicit och Clou  Cable till Quad.

 

Share Button
 

Lars, Det här med analogt och digitalt ljud… Varje dag njuter jag av musik framställd, lagrad, förmedlad och återgiven på det ena eller det andra sättet och i kombinationer…  Vad som är vad och vad som är bäst och låter bäst eller bra nog och till vilken prislapp? Det är vad alla musikintresserade pratar om tänker jag. Här samsas numera transistorförstärkaren (ja, jag funderar också på hur det skulle låta med rörförstärkare…) med skivspelare, CD-spelare, dac och laptop.  En söndagseftermiddag träffades vi några stycken hemma hos mig för att höra på kombinationer. Storhövdingen, Aposteln, Lilla Trafon, Den Norrländska flamman och undertecknad. Det började med att jag fick höra historier om fantastiska apparater och lyssningsupplevelser hos Sista Ordet och Bebop, så där så jag bleknade och tänkte att måtte de inte få ont i öronen hos mig. Det var en trevlig eftermiddag som blev tidig kväll. Mycket musik och mycket prat om musik – och lite prat om apparater och olika apparaters förtjänster. Men inget gnäll om transistorförstärkaren eller om klen återgivning.  Toleranta, glada och trevliga, såna är de. Vart jag ska komma? Jo, vi plockade fram en klassiker ur musiksamlingen, Miles Davis’, ”Kind of Blue”. Ett mästerverk i tre format. I FLAC-format på hårddisken, i CD-format och på vinyl. Vi startade skivan på alla tre spelarna och så växlade vi. Det blev inget riktigt blindtest (nobody’s fault but mine) men jag vågar ändå säga detta: alla format var riktigt lyssningsbara, men vi hade en favorit.

- FLAC. tendens till distorsion, kontrabasen i öppningsspåret var otydlig, trumpeten inte klar men skarp

- CD, betydligt klarare och renare, trumpeten tenderade vara vass

- Vinyl, klart och rent (vågar inte säga mer eller mindre i förhållande till CD)- och trumpeten klingade skönt utan tendenser till att vara skarp, den lät bara…trumpet.

 

Så kul kan man ha en tidig söndagskväll!

/ Kontra

Share Button
 

Oj oj, här är drömskivan för alla som samlar på Vertigo Swirl. Nästan omöjlig att finna, själv har jag personligen aldrig sett något ex.

Original UK 1971. Både omslag och skiva är i Mint -.

Jag tar emot bud!

DSC02274 kopia

 

DSC02278

 

Share Button
 

Lars, Egentligen är väl snackisen just nu lanseringen av Pono, den spelare som förverkligar Neil Youngs vision om hur digitalljud ska låta. Jag studsade när jag såg en notis om den i förra veckans kulturhändelser. Adam Svanell sätter upp Pono som nummer ett bland saker som ”legat i ide så länge att man nästan trodde de dött ut” (SvD Kulturmagasinet den 16 mars). Hifi-nördarna, som anser att de starka musikupplevelserna uppstår först när man lyssnar på musik ur riktigt dyra musikanläggningar. Hifi-nördarna, utrotningshotade medelålders män som blir till sig av onödiga, dyra apparater som levererar ljudkvalitet det mänskliga örat inte kan uppfatta. Hifi-nördarna som föredrar dessa apparater framför musik, levande musik. Varför jag studsar till? Jag sitter och läser en tidning med artiklar om litteratur, teater, musik, konst.. och mat och vin. Nördigt. Skrivet av riktiga nördar. Tycker jag illa om det för det? Nää. Studsar nog till för att han har rätt i ett avseende. Jag är utrotningshotad. Det vill säga, jag är man, mer än medelålders och rätt vad det är kan livet ta slut. I allt annat har han fel.

Om man letar bra musik och bra musik återgiven med hög ljudkvalitet finns det fantastiska möjligheter. Bara att välja. Digitalt, analogt, musikspelare, hörlurar, högtalare… Hifi, eller ‘ifi, behöver inte heller vara onödigt dyrt. Inte mer än sjurättersmiddagen på den fashionabla restaurangen. Ett exempel.

När jag skriver detta sitter jag och njuter av musik från skivspelaren. Melody Gardot klingar varmt, luftigt, lätt, med en (med mina mått mätt) fantastisk detaljrikedom. Harbeth  30.1 har tagit sig upp ännu en nivå av klarhet, rymd och värme. Hemligheten är en phono-förstärkare, iPhono från iFi Audio. ‘iFi som i Hifi. Sikken tur att du fick höra den på en mässa Lars, och att du tog hem den! Det som ligger bakom iFi är Abbingdon Music Research, AMR, som tillverkar apparater i high-end-klassen. Apparater med ordentliga prislappar. Så kommer det fina. AMR har bestämt sig för att tillverka apparater som fler har råd med, men fortfarande med ”onödigt hög ljudkvalitet”. Där har vi iFi iPhono.

Förstärkaren har fantastiskt många inställningsmöjligheter och den hanterar MM- och MC-pickuper. Jag har nu en sådan i huset. Och jag är förtrollad. Antar att den här lilla apparaten behöver en stund för att bli inspelad (eller är det en myt bland hifi-nördar)och tänker att jag kommer ha svårt låta bli plocka med några av alla de där möjligheterna att ställa in sådant som EQ för inspelningar från olika studios och olika perioder. Just nu står den på RIAA. Och det som kommer ut är varmt, stort, flödande klart… undrar om inte Neil Young skulle bli nöjd med hur Americana presenteras!?

Måste släppa lyssning och tangentbord för nu. Det här var en högtidsstund!

/Kontra

Musik:

Melody Gardot, ”The Absence”

Miles Davis, Sketches of Spain

Neil Young, Americana

Share Button
 

Högtalarna är testvinnare i HiFi & Musiks senaste test av golvhögtalare i 10 000-kronorsklassen. Pris för ett par är 9 000:-

DSCF4001-Edit DSCF3997-Edit

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Share Button
 

Missa inte artikeln om Gök i KristianstadsjournalenArtikeln finns på sidan 26-26.

Share Button