Lars, Det här med analogt och digitalt ljud… Varje dag njuter jag av musik framställd, lagrad, förmedlad och återgiven på det ena eller det andra sättet och i kombinationer…  Vad som är vad och vad som är bäst och låter bäst eller bra nog och till vilken prislapp? Det är vad alla musikintresserade pratar om tänker jag. Här samsas numera transistorförstärkaren (ja, jag funderar också på hur det skulle låta med rörförstärkare…) med skivspelare, CD-spelare, dac och laptop.  En söndagseftermiddag träffades vi några stycken hemma hos mig för att höra på kombinationer. Storhövdingen, Aposteln, Lilla Trafon, Den Norrländska flamman och undertecknad. Det började med att jag fick höra historier om fantastiska apparater och lyssningsupplevelser hos Sista Ordet och Bebop, så där så jag bleknade och tänkte att måtte de inte få ont i öronen hos mig. Det var en trevlig eftermiddag som blev tidig kväll. Mycket musik och mycket prat om musik – och lite prat om apparater och olika apparaters förtjänster. Men inget gnäll om transistorförstärkaren eller om klen återgivning.  Toleranta, glada och trevliga, såna är de. Vart jag ska komma? Jo, vi plockade fram en klassiker ur musiksamlingen, Miles Davis’, ”Kind of Blue”. Ett mästerverk i tre format. I FLAC-format på hårddisken, i CD-format och på vinyl. Vi startade skivan på alla tre spelarna och så växlade vi. Det blev inget riktigt blindtest (nobody’s fault but mine) men jag vågar ändå säga detta: alla format var riktigt lyssningsbara, men vi hade en favorit.

- FLAC. tendens till distorsion, kontrabasen i öppningsspåret var otydlig, trumpeten inte klar men skarp

- CD, betydligt klarare och renare, trumpeten tenderade vara vass

- Vinyl, klart och rent (vågar inte säga mer eller mindre i förhållande till CD)- och trumpeten klingade skönt utan tendenser till att vara skarp, den lät bara…trumpet.

 

Så kul kan man ha en tidig söndagskväll!

/ Kontra

Share Button
 

Comments are closed.