Lars, Hur låter en cymbal? Egentligen? Beror på vad det är för cymbal förstås. Vem som trakterar den, förstås. Hur den trakteras, förstås. Och så är det då det där med återgivningen. Från inspelningen över hela kedjan av bearbetning till någon slags medial produkt till mitt rum där jag sitter med apparater som ska ge mig illusionen att jag är där när trumstocken träffar cymbalen. När jag blundar vill jag se i 3-D och jag vill uppleva prickningen av cymbalen i sitt sammanhang i ljudbilden, i musiken. Jag vill uppleva musiken och ögonblicket. Finns mycket att säga om det, och om riskerna i att jaga denna heliga graal (hemska historier). Men då glömmer man glädjen och rent av lyckan när man får höra bra musik återgivet så att man bara ler stillsamt, skrattar ohämmat och gråter av glädje och rörelse. Små ögonblick.

Vid senaste lyssningsfesten hemma tog Gråben resolut tag i högtalarna och gemensamt flyttade vi ut dem längre från väggen och vinklade in dem. Du vet precis som det står i varje ABC-guide om högtalarplacering – råd jag läst men inte följt. Efter den kvällens upplevelse gjorde jag ytterligare justeringar enligt regelboken och la in ”I Took Up the Runes” (Jan Garbarek), en av hans plattor med kropp, kraft, nerv och ett storslaget fjällandskap att förlora sig i. Ántte Áilu Gaups sång fick mig att se syner. Det blev en ny upplevelse av musik jag hört många gånger. Ett fånigt lyckligt leende för att högtalarna fått ny placering!? Nej, jag driver inte med dig.

Cymbalen då? Jo, så här var det. Du och jag var hemma hos Mr. Lister. Ett hem med en skivsamling av jazz, blues och rock på CD och vinyl som gjorde mig mållös omväxlande med att jag fånigt utbrast ”å har du den!?” till ”oj vad är det för något!?”. Apparaterna dominerar rummet på ett inbjudande sätt, som säger de ”kom, slå dig ner och låt dig förtrollas”. Vi fick höra massor av bra musik på vinyl, från det brötigast brutala till det skiraste vackra och jag log, rördes och njöt (har antecknat några nya ”vill-ha-skivor”). Så kom kvällens gåta, ”vad gör en sladd mellan skivspelare och riaa-steg?”. Testskivan var utsedd, ”Time out”, Dave Brubeck Quartet. En platta jag är lycklig ägare till tack vara Lilla Trafon! Vi spelade första sidan, från ”Blue Rondo a la Turk till ”Take Five”, Paul Desmonds komposition. Det här är musik som utgavs 1959, en av markörerna där jazzen lämnade grundbeatet i 4-4 för 9/8-dels swing. Vit, intellektuell, matematiskt komponerad lättsmält jazz, bara för uppvisning – kan man tycka. Skön swing där man bara flyter med i ”easy listening” (för att citera Paul Desmonds platta) och samtidigt utmanande både rytmiskt och harmoniskt. Om man nu bryr sig om sånt. Istället bara njöt vi och spelade.

Cymbalslagen kommer som rytmiska markeringar mot pianots figur (undrar vad han spelar på Brubeck, det är fin klang) och Joe Morello prickar klockan på cymbalen så den klingar ut. Dags för byte av sladd, det hade Mr. Lister gjort förr, det gick på ett kick, och så väntade vi någon minut tills riaa-steget kommit igång igen. Samma skivsida igen. Det började med att jag inte kände igen pianot. Flygeln förvandlades till ett litet piano. Cymbalen förvandlades till en metallbit utan klang. Musikerna försvann en bit bort från oss och musiken tappade i dynamik. Ingen av oss sa något förrän in på ”Take Five”, vad jag minns. Vi var nog rätt tagna både du och jag. Efter hand vande jag mig vid den nya ljudbilden. Så här låter det nog om rätt mycket som spelades in på den tiden tänkte jag. Uttrycket finns ju där, detaljerna finns ju där, klang och sådant får man väl bara i nyare inspelningar. Tänkte jag bedrägligt. Man vänjer sig. Det är något som är säkert. Kontrasten här var tydlig. En sladd gör skillnad. Och en cymbal kan klinga vackert som en klocka, även när den är inspelad 1959.

/ Kontra

Share Button
 

Comments are closed.