Lars, Jag sitter parkerad mittemot ett par Harbeth 5:or som just nu visar en scen med Alison Krauss och Robert Plant, ”Killing the Blues” ur Raising Sand på CD. Högtalarna visar hela scenen framför och utanför deras fysiska placering. Jag får backa lite i tiden. Det som har hänt sedan sist är att IKEA-hyllan bytts ut mot en stereobänk med sex hyllplan. Rangligt? Jo, när jag knuffar på den, men så länge jag inte gör det ger den skivspelare och apparater en bra dämpad miljö. Det var när vi lyssnade på vinyl för en tid sedan på den för mig nya Clearaudion som kabelfebern grep mig, igen. Hifi-Mike envisades med att jag skulle använda Siltech-kabeln mellan skivspelaren och riaa-steget istället för att gömma undan den till CD-spelaren. Efter en del manövrerande (jag hade fortfarande IKEA-möbeln) lyckades vi flytta den utan att riva alltsammans. Sedan satt vi lyckligt leende och njöt musik från vinyl. Och jag funderade på vad som skulle hända om jag fortsätter med Siltech, nu när det finns en ny ”instegsserie”, Explorer. Hyllan blev sig inte lik efter de här övningarna, en stereomöbel införskaffades. I den omflyttningen kom jag fram till att de två meter signalkabel jag ägde blev aningen för mycket att hantera mellan förstärkare och CD-spelare som står på hyllplanen intill varandra. Knislinge Panels visdomsord ekade: den viktigaste egenskapen hos en kabel är rätt längd. En kort kabel bytte plats från dac till CD-spelare – och resultatet blev en öppnare ljudbild. Jag hade bytt från två meter Supra Sword till 0,75 meter Kimber Tonik och hamnade med en ljudbild som var ännu mer tillfredsställande. Till nästa lyssningsfest satte jag en del av planen i verket och införskaffade en Siltech Explorer mellan förstärkare och riaa. Aldrig har vinylspelandet varit så roligt i det här huset som nu! När det är lyssningsfest är vinylen höjdpunkten på menyn.

Och nu sitter jag och lyssnar på Raising Sand med en CD spelare som skickar signalen till förstärkaren genom en ny Siltech Explorer, som suttit på plats i knappt en vecka. Resultatet är häpnadsväckande. Jag måste övertyga mig själv om att det är samma högtalare och samma apparater. Bubblan är större, högtalarna försvinner när ljudet fyller rummet. Det är en stor tredimensionell scen och med en dynamik som jag inte hört förr från CD i det här rummet. Frekvensomfånget är som det är med de här högtalarna, men det upplevda är större med mer utmejslad och kraftfullare bas (kontrabasen i Raising Sand kan låta som något obestämt lågt ljud, tro mig jag vet). Ljudbilden är öppen. Diskanten klar. Om det fanns någon antydan till hård eller skarp diskant tidigare med instegskabeln från Kimber så hör jag den inte nu, det är klart och rent. Sedan jag satte dit kabeln har jag använt CD:n flitigt. Ljudmässigt ger den numera en upplevelse ett eller två steg närmare vinylen jämfört med tidigare – och då tror jag du förstår vad jag menar. Vad jag än matat in i spelaren – stråkkvartetter, orgelverk (kyrkorummet i domkyrkan i Riga låter stort, den orgeln och det kyrkorummet måste jag få uppleva på plats), starka kvinnoröster i fado, den raspigaste och den mjukaste Freddie Wadling, Palle Danielssons kontrabas, Anders Bergkrantz och Anna_Lena Laurin i senaste plattan Soulfully Yours (den är så bra!), Fatboy, Helge Ibergs (Never Ending) West Side Story, Super Silence… – bjuder den på större musikupplevelser än tidigare. Jag har börjat upptäcka CD-skivorna på nytt. Hur långt kan man ta de här Harbeth-högtalarna undrar jag?

 

/ Ha de!

 

// Kontra

Share Button
 

Comments are closed.