Missa inte artikeln om Gök i KristianstadsjournalenArtikeln finns på sidan 26-26.

Share Button
 

Jag har aldrig varit någon lurlyssnare, personligen. Men i veckan provade två lurar från Focal och måste erkänna, det har hänt något med hörlursljudet sedan 70-talet! Precis som tester har avslöjat, bland de bästa lurar man kan köpa.

 

20140225_094358

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Focal-Spirit-One-Blanc_P_1200

 

 

 

 

 

 

 

 

 

234804

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Focal Spirit One kostar 1995 kronor och Focal Spirit Classic kostar 2995 kronor. Båda finns numera i affären för provlyssning.

Share Button
 

Lars,

Nu är det klart, jag har bestämt mig för signal- och högtalarkablar Fortsätter vara nyfiken på andra lösningar, förstås – alltid lyssnande – men jag är riktigt nöjd med hur det låter. Jag har försökt beskriva mina lyssningsupplevelser med olika kablar i anläggningen och jämfört mina intryck. Det finns ett antal osäkra variabler som jag inte kontrollerat för: lyssning vid olika tillfällen, ensam, inget blindtest, lite olika val av inspelningar, vinyl och CD, för att nämna något. Det har varit fascinerande.

Kablar gör skillnad, utan tvekan. Ljudet har haft olika karaktär med olika kablar och oftast har jag varit förtjust över förändringarna, så förtjust så jag skrivit dumheter om att det låtit bäst med den eller den kabeln. Mitt enda försvar är att det är vad jag tänkte då i ögonblicket. Det jag vill ha är kablar som ska göra så lite som möjligt, som gör så liten skillnad som möjligt. Jag är nybörjare och har inte hört så mycket hi fi, är inte tekniker och har inga mätinstrument. Det jag har är två öron och någon uppfattning om musik jag tycker om, hur instrument och röster kan låta, och om ljud jag tycker är tröttande eller njutbart.

Det är tillräckligt krångligt att inom budget få ihop burkar som passar ihop – förstärkare, CD, vinylsvarv, phono-steg, högtalare – men de måste ha ström och de måste förbindas på något sätt så de kan prestera det bästa de har att ge. Igen, inom budget. Om det finns ett rimligt samband mellan pris och prestanda när det gäller burkarna, så undrar jag om det är samma samband när det gäller kabel (utom möjligen när vi talar om samma tillverkare). Jag har bara begränsad erfarenhet förstås, men det hände saker i de här lyssningarna som fick mig fundera. Så det jag lärt mig är det som alla andra säger: om man har möjlighet, tar man hem och lyssnar. Det är där det ska låta bra. Sedan blir var och en salig på sin egen fason.

Nu har jag haft sån tur så jag har hamnat hos Dirty och fått möjlighet prata med folk som kan en otrolig massa om hi fi. Dessutom har jag fått låna hem för lyssning. Resultatet? Supra Sword, högtalarkabel och signalkabel, med patent och allt (till och med filosofin ”No-nonsense”  är trovärdig). Byte av kablarna har tveklöst givit 30.1:orna ett lyft ljudmässigt, över hela registret. Prisvärt? Jag tror man ska upp en bra bit till i pris innan man börjar höra skillnad (rätta mig om jag har fel). Har man inte budget för nytt, håll utkik efter begagnat, det är vad jag kan säga. Och de där högtalarkablarna från DNM som ger ”no-nonsense” en annan innebörd …  jo de är ombyggda av kunniga händer och får numera de små monitorerna från Sonus Faber att sjunga.

Jag tänker stanna med de här kablarna ett bra tag. Och så unnar jag alla att hitta komponenter och kablage som låter så bra så att man glömmer allt om burkar och kablar och bara njuter av musik.

/Kontra

 

Share Button
 

Lars,

Vi var några stycken i butiken och stämningen var hög med ganska utflippade diskussioner. Tills det var tid för mig att gå. Då pekade du på en liten kartong som det stod Rega på. Den hade kommit, en Rega Brio R som jag ska ha i ett litet rum (4 gånger 4 meter) för läsning, TV-tittande och lyssnande. Jag tog ett djupt andetag. Det var dags samla ihop utrustningen. Där stod Sonus Faber Toy som jag njutit av i butiken vid flera tillfällen. Och så, en dac, MyDac. Medan jag bar ut sakerna, pratade vi kablar, högtalarkablar och signalkablar. Budget/instegspriser… Tellurium Q Blue, min ”huskabel”, det skulle säkert fungera tänkte jag. Signalkabel då? Kimber, varför inte pröva Kimber? Jämfört med TQ BLue i budgetpris. Jag fick med mig att pröva en meter Kimber Tomik, och en halv meter av PBJ.

Men så var det en sak till. Du har låtit mig få uppleva hur mina 30.1 låter med signal genom kablar som Supra Sword och Nordost i deras serie ”Leif” (jag stannade lyssningen vid ”Blue Heaven”). I samtliga fall har de låtit mer, större, djupare och klarare än vad de gör med min huskabel. En platt kabel till instegspris är väl vad jag letar efter och jag tror egentligen jag hittat den. På väggen i affären hängde två rullar platta kablar, som såg ut som gammaldags antennkablar tyckte jag. Jag hade hållit dem i handen tidigare för de kom upp i en  diskussion om referenskablar bland prestigefyllda märken för  relativt mycket pengar… De där färgskimrande tunna banden, de där  flätade och de där grova kablarna med mytiska namn och  fantasieggande utseenden fanns med i diskussionen. Så står jag där  och håller tunna (2,2mm tjocka och 18,7mm breda))halvt  genomskinliga plastband i handen. Fyra trådar – röd, blå, vit, brun  – som hålls ihop parvis av fyra banankontakter i plast, fästa med  skruv. Plast!? DNM Solid Core Precision Speaker Cable. Den släpptes  2007 och finns nu 2013 i en version 2, ser jag på DNM;s hemsida.  Det visste jag inte då, när jag tog hem dem och satte upp Toy. Jag  hade nog egentligen bestämt mig för att sätta in TQ, och så prova  DNM på kul, men jag stog där igen med DNM i händerna och tittade  tveksamt på plastpluggarna. Du har redan gissat vad som hände. När  jag fått ihop kedjan med signal från en Bluray (en Panasonic BDT500), en HDMI till TV:n och en TQBlue signal-kabel till Brio R (har en platt TV men för gammal för att ha digital utgång så jag fick hämta min 2 meter långa TQ från phono-förstärkaren…) matade jag in CDn ”Cornelis vs Riedel” för att få någon uppfattning  av akustiska instrument och röst. Det lilla rummet fick en scen (!) och det som hördes därifrån var riktigt  öronvänligt rent och musikaliskt. De små SF Toy gav ifrån sig kontrabastoner och röster och blås så det var en fröjd. Det här första  intrycket står sig genom ett antal filmer (där jag i och för sig  inte sett Das Boot eller andra filmer med sjunkbomber eller stora  explosioner och kanske därför inte saknat djupbasen. Men de klarar svensk film med mumlig dialog, det kan jag lova. Hur mycket berodde det här på DNM nu då?

Innan jag testade TQ Blue högtalarkabel mot SF Toy, var jag bara tvungen höra vad Harbeth 30.1 hade att säga tillsammans med DNM. En stund i ensamhet en kväll… Fram med Eliciten på en pall för provningsläge  och så i med plastpluggarna. Brainpool, Fläskkvartetten, Keith  Jarret, Peter Nordlund, Riedel , Alison Kraus och Robert Plant fick  bjuda på några minuter var. Röst, elektriskt, akustiskt, live och  studio…

Vet du, jag har fått en ny referenskabel. Högtalarna hade mycket  att säga! Kristallklart (jag vet, farligt använda det uttrycket,  men relativt det jag hörde tidigare med TQ Blue), ett rent fritt flöde,  med djup kontrollerad bas, magiskt mellanregister och skimrande  diskant. Inget vasst, bara ett skönt flöde. Rent som en fjällbäck. Fullt av detaljer och  en stor scen där jag kan ta på strängar, titta ner i klockstycket,  känna Thåströms andedräkt. Låter det analytiskt? Nej, jag glömde  allt om plastpluggar och den märkliga fula uppställningen jag gjort  med en kabel som fick hänga i luften (den är för kort för att jag ska kunna använda den permanent i den här uppställningen). Jag bara  njöt. Funderade på om jag skulle våga säga till dig att det här är  den bästa presentation jag hört från de här 30.1orna. Det är  förrädiskt för jag har bara kvar minnesintrycken från lyssningarna med Supra och Nordost. Jag  kom fram till att det här är alldeles fantastiskt bra, bättre än  något jag hört tidigare i det här rummet.

De där Kimber-kablarna gjorde mig nyfiken. Jag behövde en meter kabel till phono-förstärkaren (Rega Fono Mini A2D)… raskt kom Kimber Tomik på plats. Av bara farten ersatte jag TQ Blue mellan CD och förstärkare med  Kimber PBJ. Två tunna tvinnade trådar ersatte en relativt grov blå kabel… På med strömmen och… LP:n med Melody Gardot skimrade! Ingen tvekan tänkte jag, Tomik får vara kvar. Men vad med PBJ? Det mina 30.1 presenterade var öppet med stor detaljrikedom och kontroll. Nu var jag något förvånad. Jag har tagit bort en dyrare och för allt jag visste bra kabel och ersatt med en billigare kabel som dessutom har ett utseende som någon lekt med blå och röd stubintråd. Tiden började bli knapp, jag borde förstås spelat mer och växlat tillbaka, men jag var säker, 30.1 lät lika bra och bättre efter bytet av signalkabel. Ett snabbt beslut: bort med DNM och in med TQ Blue högtalarkabel för att höra hur det skulle låta med Kimber PBJ. Resultatet? Jag kan börja med att tala om att jag behåller Kimber PBJ. När jag tog bort DNM försvann en del av klarheten, bäcken var inte lika klar längre. Men, och här är jag säker, det var klarare, och öppnare än med TQ signalkabel. Och. Den där tendens till vass diskant var borta! Nu har jag spelat flera timmar med den här uppställningen och jag är fortfarande fånigt leende. Jag vet fortfarande att 30.1orna har mer att ge, men den här lilla signalkabeln gav ett steg i rätt riktning.

Nåväl, DNM-kablarna var för korta för att nå mellan Elicit och Harbeth, men vi skulle i alla fall få glädjas åt ljudet från SF Toy genom dem. Men min nyfikenhet var väckt och jag tittade på DNM:s hemsida (det är spännande läsning), förstärkarna konstruerade i plastmaterial, intervju med grundaren Denis Morecroft, presentation av den nya generationen kablar,   – och så de noggranna förklaringarna till hur de här kablarna är konstruerade och hur de ska användas. Om man inte sysslar med bi-wiring, och det gör inte jag, så behöver man en kabel. En. Det är därför det finns fyra trådar, två plus och två jord. Man delar kabeln vid förstärkaren till vänster och höger kanal, låter sedan kabeln löpa till dess det är dags dela till vänster och höger högtalare. Jag som förutsatte att det ska vara en kabel per kanal… Inte nog med det, DNM varnar för att använda kabeln som jag just gjort, det kan skada utrustningen. Gissa om jag var snabb att riva bort den. Vad händer nu? Ombyggnad av kabel. Och istället för två tänker jag köpa en kabel. Så är det med det.

Sonus Faber Toy får just nu sin signal genom Tellurium Q Blue, högtalarkabel. Och det låter bra. Med DNM lät det bättre. Det är ungefär det jag kan säga. Jo, när det gäller DNM:s kablar, gör inte om det där hemma med sammankopplade trådar!

/Kontra

Share Button
 

Lars,

En väska med tunna kablar och tunna plastband i olika färger, ser ut som väska och innehåll kommer från något rymdforskningslabb. På locket, en logotype som väcker fantasin, ”Nordost”, med en kompassros… Vitt, lila, blått och rött… Det jag fått är varianterna av ”Leif”. Jag börjar i det ljusa. och plockar fram en CD med Anders Jormin, Ad Lucem.

White Ligthning

En klang är nära omsluta mig. Stråkbas med massor av klang, över- och undertoner. Rösterna närmare än jag någonsin hört dem. Det skimrar och musiken som jag upplevt svårtillgänglig och lite platt, vecklar ut sig och tar in mig i ett rum av ljus.

En konsertsal,det är live och det är piano, bas och trummor, med en röst som hummar, ropar, stönar. Scenen är stor och öppen, samtidigt som jag hör Keith tycka ner pedalerna, Gary glida mot strängarna… Applåderna låter som om jag vore där.

Elektriskt och sång, jag hämtar Thåström som viskar och pratar och jag har haft honom på axeln tidigare, men nu sitter han i örat på mig när han inte tittar ner  i min mun. Allt är med kontroll och djup. Mina 30.1or presenterar allt med ett djup jag inte hört tidigare, och de ger mig nya detaljer.

Det låter lite vasst i diskanten, skaver lite i öronen. Alison Krauss och Robert Plant, vad säger ni? Svaret kommer direkt: så tydligt som jag aldrig hört det tidigare. Basen, är precis och kontrollerad som jag inte hört tidigare i mina äventyr med TQ och Supra Sword – den har har en tendens att bli ett läte, mer än ton, ljud mer än anslag. Här har den kraft och ton.

Sammantaget: musiken ligger framför högtalarna, det är brett, transparent, tredimensionellt, välbalanserat, stor klang och känsla av närvaro i detaljer och helhet. Det finns en tendens till skarp diskant, men jag vågar inte säga om jag någonsin kommer tycka det är tröttande, intrycket är snarare att jag får också diskanten presenterad tydligt.

Purple Flare

Jag börjar med Krauss och Plant. Det direkta intrycket (jag skriver det här medan jag lyssnar)är att det är den ljudbild som får mig leta ord, men det har hänt något… Det är lugnare. Det är det bästa ord jag kommer på just nu. Presentationen från 30.1orna ger mig analys och en musikalisk helhet av en scen som ligger framför högtalarna och omsluter mig i en stor klangbubbla. Mellanregistret skimrar med röster som andas och lever, basen luftig med massor av kropp. Diskanten är detaljerad, precist kontrollerad, men det högtalarna ger mig är inga vassa pilar längre, inget som är vasst.

Tillbaks till Thåström. Det är som om någon tagit bort ytterligare en hinna. Ljudbilden ännu klarare, det är ännu större rymd. Jag upplever att jag kommit ytterligare ett steg närmare vad Fläskkvarteten, Thåström och Flash Recordings verkligen skapat.

Jag går till Ad Lucem och startar igen första spåret, Hic et nunc. Musiken presenteras med ett självklart lugn, det är dynamiskt, stor närvaro och stor klang, med en tydlig öronvänlig presentation över hela registret. När jag kommit hit i mitt skrivande och lyssnat på de båda rösterna som skapar sitt ljus har jag kommit över till nästa spår med en kontrabas som har stor botten, är så rik på övertoner och klang som jag sällan hört. Låter lite överjordiskt trots den starka upplevelsen av trä och sträng. Men Anders Jormins andning avslöjar att här är en riktig levande människa (inte har jag hört andetagen tidigare?)

Blue Heaven

Jag går igenom samma skivor igen. Nu blir jag fascinerad av hur mycket som ligger på de här skivorna, det bara finns tills man en dag upptäcker det. Detaljerna, klangerna. Jag blir också alldeles hänförd över hur mycket 30.1orna förmår återge. Jag lyssnar på samma skivor, och har en ny upplevelse. Musiken har kommit ännu närmare mig, jag är än mer omsluten, jag hör än fler detaljer (jo, det är nog sådant som jag anat, men nu bara finns det där). Fascinerad av att den djupa basen har sådan kraft – trots 30.1ornas tekniska begränsningar. Jag har just nu stängt av och ska avsluta. En låt till bara innan det är dags att riva den här demonstrationen och låta TQ ta sin plats igen… Mats & Morgan Band med En schizofrens dagbok? reptilsnabbt, precist och kontrollerat, dynamiskt över hela registret… nej det får bli något som jag hört både genom TQ och Supra, ”hambo” från ”never ending…” Den hittills starkaste presentationen jag hört genom de här högtalarna… Så, de blå kablarna har lagt ytterligare komplexitet och musikalisk helhet till skivorna jag spelat.

Medan den skivan ljuder kan jag konstatera att jag nu får tvinga mig bort från anläggningen. Färden mot Nordost har för mig varit en enastående lyssningsupplevelse. Jag har hittat nya nivåer i några av mina CD och lyssningen är en njutning. Jag har inte sneglat på prislapparna, men kan konstatera att de vita kablarna, White lightning öppnade en dörr och dörröppningen har bara blivit större och större med de följande Purple Flare och Blue Heaven. Men jag håller där, Red Dawn får förbli en hemlighet så länge.

Tack för att jag fick möjlighet lyssna!

/ Kontra

 

Musik:

”Hic et nunc” ur Anders Jormin Ad lucem

”Four” Keith Jarret, Gary Peacock, Jack DeJohnette, My Foolish Heart (Recorded Live July 22, 2001 at the Montreaux Jazz Festival. ECM)

”t.k.k.”, text och sång Thåström ur Voices of Eden, Fläskkvartetten.

”Rich Woman”, ur Raising Sand, Robert Plant and Alison Krauss

”hambo” ur Helge Iberg, Never ending ”west side” story

 

Kablar, högtalarkablar och signalkabel CD i tur och ordning:

Nordost Leif

- White Lightning

- Purple Flare

- Blue Heaven

 

Share Button
 

Lars, jag har inventerat innehållet i en stor tung plastpåse med kablar från Supra, högtalarkabel, signalkabel och två nätkablar. Det var spännande. Sitter och funderar på vad jag egentligen har upplevt. Det kunde varit helg och jag kunde tänkt mig göra det här i sällskap med några goda människor med känsligare öron än mina, men den här gången fick det gå undan, jag hade ett par timmar till förfogande. Fram med förstärkaren på en pall så jag lätt kunde byta kablar och så… Ja hur skulle det här gå till nu då? Börja lyssningen med utrustningen jag har? Nej, en snabb titt på klockan sa något annat. Inbillade mig att jag ändå är bekant med ljudet i den uppställning jag har. Fram med några CD-skivor med olika typer av musik. Skulle jag ha plockat fram körverk, orgel, visa… hmmm, nej klockan är en tyrann.  Så fram med påsen och i med nätkablar, högtalarkabel och signalkabel från SUPRA. På med strömmen. Vänta nu, förstärkaren som haft ett envist lågt brum från trafon… den är tyst! Jo, jag vet, det är ett 70-talshus och elen är ojordad, men nätfiltret gjorde ju sådan skillnad när jag satte dit det.

Nå, första stycket, Schubert. Jag slår mig ner i soffan och viftar med fjärrkontrollen. Ett trollspö? Det är samma högtalare som står framför mig, men det som kommer ut ur dem är gnistrande klart och har en ny större rymd. Jag är i konsertlokalen, hör akustiken och taglets bett mot strängen. Har det inte blivit större djup och instrumentbilden i huvudet är tredimensionell. Det är kontrollerat, det är precist, det är lätt och musiken bara kommer i ett flöde. Kontrabasen har fått större kropp och de höga tonerna skimrar klart och rent, mer avrundat vilsamt än jag minns. Jag är lite förundrad, jag som varit så nöjd med hur anläggningen presenterar musiken. Kvinnoröst och synt och bjällror och hardangerfela tänker jag, ”hambo, hur låter det? De här 30.1-orna trotsar den tekniska beskrivningen, syntbasen är djup och har kraft. Det är fullt av detaljer och de bara finns där presenterade utan att jag behöver fokusera och leta. Lätt och otvunget över hela registret. Och så kommer rösten och andningen och…jo hon står där framför spegeln (”I feel pretty”) en fullständigt närvarande röst. Jag följer med i lyssnandet till ”hambo” och är hänryckt av klangen. Lite lite råare, lite el och akustiskt och inga syntar. In med T Bone Burnett och blue-grass och två röster. Det är slamrigt och det gäller höra den där basen och baskaggen, cymbalerna, fingerknäppandet, elgitarrerna, banjon och… rösterna! Oj, jag har genast illusionen att jag är där, närvarande, och jag behöver inte anstränga mig ett dugg för att ”se” instrumenten. Rösterna? De går in i huvudet och kroppen.

Ny skiva. Syntbas igen och slammer och sång utmanar förmågan att urskilja text i en ljudbild där det mesta händer samtidigt i alla register med hundskall, gitarr och orgel och djup bas, ekande kagge och… Jag viftar med fjärrkontrollen igen och där är hunden och där är rösten och det är ett virrvarr av ljud och det är fullständigt klart och rent. Okej, något annat som inte är så himla långt ifrån i uttrycket, med massor av dynamik, där det växlar mellan akustiskt och rå hårdhamrande rock, och stämsång.. Ett spår av Alfie… Nu behövde jag inte plocka fram mer musik. Jag hade ett intryck: bytet av kablar gav bättre kontroll över hela registret, tydlig och djup (jo, djupare) bas och krispigt klar öronvänlig diskant (när jag sa avrundad tidigare betyder det inte att diskanten på något sätt blev luddig). Oj, tänkte jag, hur gör jag nu? Finns det någon väg tillbaka, kommer jag kunna spela den här musiken igen med min gamla utrustning utan att bli besviken?

Dags skaffa nytt set kablar av känt märke? Eller vad händer om man tar bort en i taget av SUPRA-kablarna, sitter undret i högtalarkabeln eller i signalkabeln? Jag började med högtalarkabeln och plockade in mina Tellurium Q Blue. Samma låtar igen, fast nu spelade jag i omvänd ordning, med intrycket från Alfie i huvudet. Det 30.1orna nu gav mig var en liten bit ifrån den kontroll de haft tillsammans med SUPRA-kablarna. Inte lika djupt och kontrollerad bas, inte lika avrundat i diskanten. Det de presenterade var en stor och öppen ljudbild, med en tendens till lite skarp diskant. Jag lyssnade och njöt mig igenom samma låtar och de lät fortfarande bättre än jag minns från min egen ägandes utrustning. Högtalarkabeln gjorde skillnad, bytet till TQ gjorde att ljudet tappade en del i detalj och musikalisk upplevelse, men jag satt fortfarande och njöt. Dags för signalkabeln. Samma låtar igen men nu med start i forellkvintetten… Det omedelbara intrycket är att 30.orna nu presenterade musiken öppet och detaljerat med samma tendens: mindre kontroll i basen, tendens till skarp diskant. Ljudbilden fortfarande öppen och luftig, otvungen, precis, rik på detaljer och en musikalisk helhet (eller hur ska man uttrycka det när man upplever att man bara lyssnar och njuter och foten rör sig i takt och man är helt avslappnad för allt bara finns där utan att man behöver anstränga sig).

SUPRA-kablarna då. Tveklöst gjorde de skillnad, de lyfte min anläggning märkbart och presenterade musiken mer raffinerat än mina TQ Blue gör. Det var en fantastiskt rik stund och gav mig en del att fundera på…  Ett oväntat resultat: nätkablarna gjorde skillnad! När jag satte tillbaka originalkablarna till förstärkare och CD-spelare tappade 30.1orna något av sin lyster och förstärkaren började brumma igen. Det blev ett snabbt beslut. SUPRAs nätkablar ger nu ström till anläggningen.

/ Kontra

 

Musik, spelad i den här ordningen:

- Schubert: Forellenquintett, D667. Members of the Hagen Quartet. Decca (från samlings-CD till Vikram Seths ”An Equal Music”

- Helge Iberg, ”I feel pretty” & ”hambo” ur Never ending ”west side” story.

- Robert Plant & Alison Krauss, ”Rich Woman” ur Raising Sand

- Brainpool, ”Papercup” ur Stay free

- Alfie, ”People” ur Do You Imagine Things?

 

Befintlig utrustning:

Rega Elicit

Rega Saturn

Harbeth 30.1

Tellurium Q Blue, högtalarkabel (längd 4,5 meter) och signalkabel

SUPRA Nätfilter Supra LoRad MD-06EU/SP

 

Test Kablar:

SUPRA:

- Högtalarkabel Sword 3.0 (2x3sqmm)

- Signalkabel Sword Interconnect Limited Edition (30 years 1976 – 2006)(längd 4.5meter)

- Nätkabel SUPRA till CD och förstärkare

Share Button
 

När jag har plockat ut vilka produkter jag vill ha i affären så har ledstjärnan hela tiden varit: Jag skall gilla produkten så mycket att jag vill äga den själv i mina egna system hemma. När det gäller mitt val av högtalare så känner jag så inför Harbeth, Sonus faber, Magnepan, PioSound – och Quad elektrostater.

_DSF8112

 

 

 

 

 

 
Idag fick jag en leverans av stora kartonger. Det blev mycket arbete för mig och ” Örat” (referenslyssnare som har lyssnat på min egen anläggning genom alla år) men vilken belöning vi fick! Ut ur lådorna tronar de mäktiga Marten Django L. Jag har hört dem på mässor och tycke uppstod då direkt. Jag kände att jag måste försöka ta upp dem i mitt sortiment. Marten ställde sig positiva. Nu är de uppställda i affären jag fick jag snabbt på en skiva och kan bara konstatera: Mina tidigare referenser enligt ovan har fått en värdig kamrat till i stallet.  Ingen, absolut ingen får välja nya högtalare utan att först ha lyssnat på dessa. Varje lördag bredvid PioSound kommer de att sprida välljud på Dirty.

Välkomna!

LN

Share Button
 

Lars, ett P.S. om Harbeth 30.1.

Högtalare är redskap och det här är en hyllning till alla dem som arbetar med att presentera och återge ljud och musik. Nej, framför allt är det till dem som skapar och framför musik! Förvirrande? Nej inte alls. Det handlar om musik. Det där med att musiken låter som jag vill den ska låta… Med de här högtalarna, i den här anläggningen, och i sällskap med mina medlyssnare har jag mer klart för mig vad det är: känslan av att vara där. I ögonblicket. När musiken framförs, i konsertsalen, på scenen, framför musikern(a). Så nära det går när det är människor skapar musik med sina instrument. Det är en illusion, jag vet. Men när jag hör detaljer som fingrarna mot sträng och greppbräda, anslaget mot tangenterna,stråktaglet mot strängarna,kroppen i kontrabasen,luftströmmen i blåsinstrumentet, andningen i sången… då har jag känslan.  När jag upplever klangerna, förskjutningarna, rörelsen och dynamiken i verk där rummet förvandlas till konsertsal i stycken som är komponerade för att använda ljudanläggningens möjligheter (tänker på t.ex. Palle Mikkelborgs ”Song… tread lightly”)… då är jag där. När jag fångas av kraften från kören i sådant som Verdis Requiem och står bland stämmorna då är jag nästan där – även om de inte riktigt kan överföra sensationerna i kroppen när man befinner sig framför en sådan kör. De här högtalarna ger inte kraften från de djupaste frekvenserna i orgeln eller syntbasen, de vrider inte om inälvorna på mig. Men de presenterar det musikaliska innehållet för mig. Oavsett genre eller om det är elektroniskt, elektriskt, akustiskt, instrumentalt, vokalt… Spelar ingen roll. Klart, rent, neutralt, varmt, dynamiskt, detaljerat med en tonkvalitet och med en närvaro och helhet som är svår motstå. Nu har jag bestämt mig. Det blir de här högtalarna. Och så säger jag igen kaxigt, som jag tidigare sa om P3:orna: ta fram vilka högtalare som helst och jag är ändå nöjd med det jag har. För det finns bättre och det finns dyrare och någon kommer kanske fram och säger att det finns andra högtalare som ger mer för pengarna. Eller? Det jag är säker på är att de här tål att jämföras och att användas som referens. Men, jag har valt de här högtalarna för musikupplevelserna de ger!

/Jan

Share Button
 

 

Thum10510_1Lars,

Jag har den fantastiska förmånen att just nu i min hemmarigg kunna lyssna på musik genom två olika uppsättningar fantastiska högtalare. Stativhögtalare, till formatet modell mindre och modell mellanstor, men de har gemensamt att de låter större än du tror … Harbeth P3ESR och Harbeth 30.1. De turas om att ta plats på stativ från kanadensiska Foundation, konstruerade för P3:an, 57 cm höga. Vad de gör där? Spelar musik! Rent och klart, lätt och transparent, med timing och rytm, med detaljer, stereoperspektiv och helhet i klangen, med närvarokänsla, djup och bredd, med stor detaljrikedom i botten, mellanregister och diskant och allt samsas i en musikalisk helhet… inget som skaver, inget som dominerar, inget som färgas konstigt… Nu hittar jag väl på? Kan man få allt det här på en gång? Jo, det är vad jag upplever. Det är, ett musikaliskt äventyr. Båda paren högtalare får musiken låta som jag vill den ska låta, naturligt, rent och lätt. De har sina begränsningar i djupbasen (se de tekniska specifikationerna) men de är fullständigt övertygande, alla frekvenser inom deras områden presenteras lika starkt, det är min upplevelse. Så jag hör detaljer och jag hör helhet… Och det är vad det handlar om: att höra musik som man vill att den ska låta.

Det som hände var att jag ville visa vad jag pratar om. Så du tittade in och vi lyssnade några timmar, det blev en musikalisk lördagskväll!  Vi skrev inga protokoll, så det här är mina intryck. Jag hade inte planerat så noga, men plockade fram något av den musik som jag ofta spelar och så satte vi oss och njöt av upplevelsen från P3:orna. (jag har försökt beskriva dem tidigare så jag ska inte upprepa mig utan bara säga (igen) att de är små under). Sedan lät vi 30.1:orna ta plats på stativen och spelar samma musik igen. Jag ska inte trötta med listor, men ett axplock.

Joana Amendoira, La Flor de Pele. Fado! De första tonerna ett ensamt instrument som sätter sig i rummet, fullständigt självklart. Rösten kommer mitt i rummet med total närvaro och med textning så jag kan ta på den med fingrarna… och vid det laget är jag förlorad. Rummet/scenen/bubblan… det är så stort, så djupt och så brett. Om jag tidigare kunde ”se” instrumenten” har jag nu upplevelsen att jag kan ”gå” mellan dem, så separerade är de. Men hela rummet vibrerar, inte för att det är starkt volymmässigt, men av klang.

Cornelis vs Riedel. Piano, kontrabas, slagverk, blås och sång av Nicolai Dunger och Sarah Riedel. Det är naket, känsligt, svängigt, kul och fullt av detaljer… Allt lyfts fram, från kontrabasens underfundigheter, rösternas nyanser, blåsarnas klanger, slagverkens puls och lekfullheter presenteras tydligt.

Raising Sands, med Robert Plant och Alison Kraus. Det är bottenlöst djupt i basen och det är ljust och skirt i röster och gitarrernas övertoner. Jag hör tydligt, utan att anstränga mig rösten och texten i understämman.

TKK med Thåström på ”Voices of Eden”, Fläskkvartetten. Den där svärtan… Thåström sitter på min axel och viskar och ryter i örat på mig! Stråket, det elektriska stråket lägger klanger, puls, stämmor, starkt och svagt, djupt nere och höga övertoner (så långt jag nu kan höra vid min ålder?) – och det är så lätt, så självklart presenterat. Det här är också en platta där jag anar perfektion i inspelning och mixning.

Vinyl? Jag har tidigare utbrutit i lovord över en Rega P3-24 med pickup ”Exact” och extern nätdel, eller hur. Vad kan jag säga mer än att det är mer! 30.1:orna fyller rummet (ja alla rum) med Knopflers röst där han textar så tydligt som jag aldrig tidigare hört, andrastämmor är tydliga, gitarrerna (jisses så många klanger och tekniker han behärskar)gnistrar och bandet sitter där alldeles självklart i rummet. Melody Gardots röstmystik viskar i örat och ljuden från staden (Lisboa) är fullständigt distinkta, långt borta och nära.

Det här är vad det handlar om. Att få höra musik som man vill att den ska låta. Måtte var och hitta sina favoriter, jag har hittat mina.  Låt musiken flöda!

Tack för den här fantastiska möjligheten du givit mig Lars! Tack!

/Ha det!

Jan

Uppsättning: Rega Elicit; Rega Saturn; Rega Fono Mini A2D, signalkabel Rega, Rega Planar P3-24 med pickup Exact och TT-PSU extern nätdel; Harbeth P3ESR, Harbeth 30.1; stativ Foundation Speaker Stand P3;  högtalarkabel Tellurium Q Blue; nätfilter Supra LoRad MD06-EU/SP

 

Share Button
 

Lars,

Ikväll har jag upptäckt nya nivåer i vinylen. Min Rega P3-24 med Elys2-puppa har fått mig att återupptäcka vinylen och givit skivsamlingen ny lyster, den har aldrig låtit så bra. Den rackarns vinylsvarven har till och med fått mig att köpa ny vinyl. Lyssnandet och pratet på Dirty har öppnat öronen (!) för att det finns så många fantastiska spelare… Men det finns alltid alternativet att uppgradera den spelare man har. Så vad händer om man tar en P3-24 och sätter dit en Exact-puppa? Motorstyrningen är kritisk för rätt och stabilt varvtal. Så vad händer om man sätter dit en extern nätdel? Nu vet jag. Det händer mycket! Nu har jag spelat i tre timmar och öronen är röda av förtjusning. Mark Knopfler, Zappa, Niels Henning Örsted-Pedersen, Melody Gardot, Ralph Towner, Wayne Shorter, Norah Jones, Stravinsky… jag har plockat vad som fallit mig in och det är så kul! All den här musiken har kommit närmare. instrument och röster tydligare (Knopfler har börjat texta tydligare så jag hör stavelserna), understämmor och småinsatser pregnanta, basen djupare och ännu tydligare, mellanregistret levande, diskanten klar, det är livligt och det finns fler nivåer. Högtalarna omsluter mig i en stor musikalisk bubbla (jag har fått se efter ett par gånger igen, men det är samma små högtalare som gör det här stora). Det är stort, detaljerat, harmoniskt välbalanserat, alla stämmor fulla av liv. Uppgradering? Jajamen! Fantastiskt kul musikaliskt äventyr! Jag vet att det finns mycket bättre spelare, riaa-steg etc. och min P3-24 var bra som den var tyckte jag. Men igen blev jag överraskad. Den här uppgraderingen blev riktigt spännande!

Ha de!

/Jan

Rega Elicit, Rega Fono Mini A2D, signalkabel Rega, Rega Planar P3-24 med pickup Exact och TT-PSU extern nätdel. Harbeth P3ESR, Högtalarkabel Tellurium Q Blue.

Share Button